Hannas historier

Ajajaj! Men nu är det gjort. Jag trodde ärligt talat ett tag att jag skulle svimma, så djävulskt ont gjorde det. Och det tog inte bara några sekunder, klämman satt fast i minuter så kallsvetten sprutade från min panna efter ett tag. För att inte tala om själva insättandet! En blixt av ren smärta skar genom hela kroppen så det svartnade för ögonen. Men sen var den på plats och läkaren tog bort klämman. Sköterskan klappade mig lite på armen när kramperna efterlöste varandra och frågade hur jag mådde... Och vad svarar man? -Jodå, det går bra, svarade jag flämtande. Inte -Jag tror jag dör! Eller -Lämna min kropp i fred era onda sattyg! Bara -jodå, det går bra. Svensk i ett nötskal.

Jag har alltså satt in en kopparspiral. Så nu behöver jag inte tänka på den saken på fem år vilket är en stor lättnad och en stor ekonomisk vinst. Men helvete alltså... Pust.

Imorrn är det sista dagen på praktiken, så från och med måndag ska jag vara fyra veckor på en vårdcentral i Rinkeby. Det kommer att bli spännande och skönt att få göra något annat än att övertala patienter att äta. Men psykiatripraktiken har varit intressant, även om jag inte ftt se så många rena psykiska sjukdomar.

Nu ska jag leta upp en värmekudde att lägga på magen.