Hannas historier

Ibland har man inte lust. Så är det bara. Som igår när det var en sittning med flera sjuksköterskeskolor... Jag visste redan innan att jag inte hade råd att gå på själva sittningen och ställde tidigt in mig på att inte gå. Och igår satt jag en stor del av dagen i solen i Gamla Stan med Manda och blev sådär skönt dåsig man kan bli. Jag kom hem och började förbereda middagen och planera kvällen när Marpan ringer och vill att jag ska komma dit. Grejen är att när jag redan är inställd på en sak så tar det ett tag för mig att ställa om mig. Dessutom skulle det innebära att hitta en klänning, ta mig till Solna, köa för eftersläppet och träffa kompisarna som vid det laget redan skulle vara igång och ha festat i timmar. Jag kände mig helt enkelt för mycket anti för att ha lust. Kvällen blev i stället som jag tänkt med en skön springtur i skogen, god mat med älsklingen, gott vin och en bra mysfilm och det var helt underbart!

Härliga helg :) Sol, uteservering, kall öl, min älskade, skratt och mys. Fyra sköna dagar har vi haft tillsammans utan att ha någonting som ska göras över oss. Inget skolarbete, inget jobb... Bara lata frukostar, fika, sitta i solen och bättra på bondbrännan... Och tycka om varandra. Det är inte alltid så i ett förhållande. Ibland kan man till och med undra varför man över huvud taget är tillsammans, men de stunderna (oftast i samband med jobbig pms) går över och växlar till perioder då man tycker om varandra och har det bra. Och dessa perioder växlar i sin tur till att verkligen älska varandra. Att känna att man inte kan leva utan varandra och att inte kunna förstå hur det någonsin kan vara annat än så här bra. Men det går runt och kommer att göra det i fortsättningen också. Det handlar bara om att stå ut vid de tillfällena när allt inte är bra. För så är livet också.

Puss

Jag Älskar Dig!

Idag känns det bättre. Kramperna har släppt och nu kommer bara en molande värk då och  då men den är uthärdlig. Och sista tiden på praktiken är gjord. Tyvärr hade jag tagit fel på tiden när min handledare jobbade så jag kom dit två timmar innan hon gick hem. Men men. Vi gick igenom slutbedömningen så jag fick den påskriven och så satt jag med på en sista rapportering för att få höra lite som hänt sedan jag var där sist. Näst vecka tar jag nya tag på ett nytt ställe och det känns kul :)

Nu är jag sugen på filmkväll. Skräckis, popcorn och te. Eller sitta på en irländsk pup och dricka öl funkar också. Vi får väl se vad det blir! :)

Ajajaj! Men nu är det gjort. Jag trodde ärligt talat ett tag att jag skulle svimma, så djävulskt ont gjorde det. Och det tog inte bara några sekunder, klämman satt fast i minuter så kallsvetten sprutade från min panna efter ett tag. För att inte tala om själva insättandet! En blixt av ren smärta skar genom hela kroppen så det svartnade för ögonen. Men sen var den på plats och läkaren tog bort klämman. Sköterskan klappade mig lite på armen när kramperna efterlöste varandra och frågade hur jag mådde... Och vad svarar man? -Jodå, det går bra, svarade jag flämtande. Inte -Jag tror jag dör! Eller -Lämna min kropp i fred era onda sattyg! Bara -jodå, det går bra. Svensk i ett nötskal.

Jag har alltså satt in en kopparspiral. Så nu behöver jag inte tänka på den saken på fem år vilket är en stor lättnad och en stor ekonomisk vinst. Men helvete alltså... Pust.

Imorrn är det sista dagen på praktiken, så från och med måndag ska jag vara fyra veckor på en vårdcentral i Rinkeby. Det kommer att bli spännande och skönt att få göra något annat än att övertala patienter att äta. Men psykiatripraktiken har varit intressant, även om jag inte ftt se så många rena psykiska sjukdomar.

Nu ska jag leta upp en värmekudde att lägga på magen.

Idag är jag tröött! Vet inte helt varför man det kan ha något med att göra att vi äntligen tar det lugnt... Vi har haft världens slömorgon och tittat på tv, läst och käkat långfrukost. Nu är klockan halv fyra och jag har fortfarande inte skrivit nåt på arbetet idag. Vet inte hur det här ska gå men det får gå som det går ändå. Jag har så mycket litteratur bara och så otroligt mycket information så jag har lite svårt att sålla. Fast kanske bättre det än tvärtom... Och så är jag sur på min praktikplats så jag har ingen lust att åka dit nåt mer. Men nu är det bara en vecka kvar och jag tänker inte va där mer än jag absolut måste för att få till allt.

Igår var jag och Bettan på Skansen och tittade på massa nussedjur. För er som inte vet så är nussedjur små söta och inte så gamla djur. Det fanns tre veckor gamla afrikanska dvärggetter, vanliga killingar, vildsvinsungar, lamm och en hel del annat. Och så såg jag varg, älg, järv, björn, ugglor, sälar, visenter och mycket mer. När vi kom in i glasbruket för att komma undan regnet var det fullt av saker som hade med det förestående prinsessbröllopet att göra så vi blev lite äcklade och gick ut i regnet igen. Man kommer inte ifrån det någonstans! Till och med GB har gått på hela skiten. Då var det bättre på caféet på Regeringsgatan som vi hamnade på i timmar med en kopp te och bara satt och pratade eller stirrade ut genom fönstret på det strilande regnet. Och sen hemma hos oss på kvällen med grekisk sallad, ugnsrostade rödbetor med smulad chevre och honung, vitt vin och en bra film.

Jag känner mig inte riktigt som mig själv just nu... Lite ledsen och med en oroskänsla i magen, framför allr mornar och kvällar. Jag önskar hett att det inte är de återkommande vår- och sommardepressionerna som har satt igång utan bara lite hederlig pms. Hoppas kan man ju alltid men skulle det vara det första så får det väl va så då. Jag har klarat av det förr och kommer klara av det igen. Men det är jobbigt. Sjukt jobbigt. Det värsta är nästan att det handlar om våren och sommaren. Den period på året då de allra flesta blir glada och lever upp från vinterdysterheten. Och jag kämpar mot gråt och ångest och fattar inte varför. Och det gör inte omgivningen heller. Fattar. Hatar det.