Hannas historier

Samling 8.50 i köket där dagen startas med kaffe och ostfralla. Brandmän går runt och betraktar nyfiket den anstormning av unga tjejer som halva min klass består av. Indelning i grupper, övningar i katastrofmedicin så som hur man hanterar en spineboard, en nackkrage, triagering, A-E bedömning genom bl a occularinspektion ( :)) och lättar brandsläckning. Lunch med Annica-sallad och Ewa som säger: -Jag vill inte stressa er nu, men det kommer en ambulanshelikopter hit om tio minuter... Klassen som tittar storögd på henne och börjar spana på himlen efter våra hjälte-ideal.

Ambulanshelikopern dyker upp som en prick i fjärran och klassen störtar ut på parkeringen. Upphetsade som barn på julafton ser vi den närma sig och sedan sänka sig i ett moln av virvlande lössnö. Några kan inte hejda sig utan börjar springa fram mot helikopterns snabbt roterande rotorblad medan lärarna och brandmännen skriker STANNA. De hör tillslut. Alla trängs framme vid den lilla gula helikoptern och tar bilder med sin mobilkamera. Det här är häftigt!
När entusiasmen har dämpats något av stillad nyfikenhet, tagna bilder och svar på frågorna av personalen börjar kylan ta överhanden och vi traskar in igen. Nu väntas eftermiddagens övningar i vagnhallen där vi ska få ut skadade personer ur bilar på olika sätt med nackkrage och spineboard och säkerhetstänk.

En ansträngande dag som lämnar spår av huvudvärk och utmattning men även hänförelse och glädje slutar kl 15.20 utanför brandstationen då älsklingen plockar upp mig och Manda.

Den efterlängtade varma duschen uteblev eftersom en vattenledning blivit avkapad vid Sjöstaden så varken värme i elementen eller varmvatten fanns i lägenheten. Då är det tur att det finns kupévärmare, god mat, varma filtar och en varm famn att krypa in i.

Vilken dag!

Nu får jag nyheter om att vänner ska ha barn nästan dagligen.. Vad händer? Det är 7 små nya människor på väg till världen. SJU! Bland personer som jag känner. Galet! Fast trevligt :) Det betyder ju att jag inte behöver skaffa någon än för att bota den bebislängtan som då och då gör sig påmind. Jag kan bara åka och hälsa på valfri kompis och lukta på det lilla rosa knyttet. Och sen gå därifrån när det skriker och inte är så gulligt längre..

Bästaste B kläckte häromdagen: Vi måste se till att få barn samtidigt så vi kan umgås med varandra. Indeed we must!

Vilken klockren serie :)

Andra bra är:

How I Met Your Mother
Vänner
Bones
CSI (den första)
Scrubs
House MD
Cougertown

När jag var yngre hade jag också favoritserier ;)

McGuyver (han var min blivande man)
Sunset Beach
Beverly Hills
Huset Fullt
Loveboat
Ensamma hemma (Scott var min blivande man)
Ally McBeal
Boston legal
Blossom
Sabrina tonårshäxan
Clarissa
Tre kronor
mfl, mfl

Jag lovar, jag står för denna lista :)

Har inte skrivit på ett tag nu men här kommer i alla fall ett inlägg:

Jag fick ett stort kuvert med posten idag, stämplat med "klassfest". När jag hade slitit upp det såg jag att det var en inbjudan. Till en klassfest. Från högstadiet.

9C. Det är alltså 10 år sen vi slapp ifrån höstadiets våndor och kunde börja finns oss själva med lite hjälp av nya vänner på gymnasiet.

10 år!

Då trodde man inte att den dagen skulle komma och när jag gick därifrån sa jag mig själv att jag aldrig skulle sätta min fot i den klassen igen. Jag står nog fortfarande fast vid det. Vissa av dem är kul att träffa, men dem kan jag se ändå om jag skulle vilja. Jag har ingen lust att träffa hela klassen igen och jämföra vem som har högst status, vem som det har gått bäst för, vem som är snyggast, vem som har flest ungar eller sitter med fulast Volvo i det fulaste radhuset i någon förort till Karlstad.

Dömande? Ja. Men det är precis så det känns. Jag vill inte sitta och jämföra! Vad har vi gemensamt liksom? Tre år i helvetet... Och alla kravlade levande ut på andra sidan..